Jaga ner mig

Man skall ju egentligen inte gräva i gammal skit. Men det känns inte längre så dramatiskt att läsa det. Därför väljer jag att nu publicera den första delen av vad som kan komma att bli ett drama i tre akter.

En del kallar saker som detta Blast from the past. OK, kör på det. Håll till godo.

Jag vill att du läser och svarar på detta.
Jag kan komma att låta osammanhängande, men så får det bli.

Läs inte detta som en krigsförklaring. Man skall inte kriga mot människor som man bryr sig om. Jag vill bara skriva vad jag känner.

Det lilla jag vet om boxning är följande: Man skall mjuka upp sin motståndare genom hårda snabba träffar i magtrakten. Om du lyckas pricka njure och mjältar kan vägen snart ligga vidöppen för en uppercut mot den andres hakspets. Och när du får det läget gäller det att inte tveka. Klipp till bara och chansen är stor att din motståndare faller till golvet. Ringdomaren hinner räkna till tio innan den andre stackaren lyckas resa sig igen.

Jag såg aldrig din uppercut komma, kan jag säga. Förmodligen såg du inte läget, du heller. Du ville hålla tillbaka slaget, men det gick liksom inte.

Jag lyckades hålla mig på benen. Man vill ju inte vika ner sig i ringen. Men jävlar vad ont det gjorde. Domaren fick det trots allt till teknisk knockout. Han såg hur omtumlad jag var. Det var det mästarbältet det.

Nu, ett par dygn senare finns fortfarande en väldigt otrevlig känsla kvar i magen. Fan, du måste arbetat bra där nere innan du klippte till.

Det slag du delade ut trodde jag faktiskt inte att du hade i ditt register. Jag har aldrig sett det tidigare. Du har, så vitt jag vet, alltid varit oerhört ärlig med vad du tycker om mig och annat. Du har alltid saker att berätta och jag är, förutom när det gäller jobbet, alltid idel öra. Nej, du överraskade mig totalt.