Å andra sidan

Jag har börjat skriva säkert sju mail. Har bläddrat fram hennes nummer i mobilen minst lika många gånger. Jag har en jävla ångest över mig och henne, idag. Och igår. Säkert imorgon också.
Sover sämre än någonsin. Öl och cider hjälper, men bara tillfälligt. När man vaknar på morgonen är allt tillbaka. Och så har man lagt taskig andedräkt och betongkeps på det. Dålig lösning, alltså. Men ändå en lösning.

Och mina sista singelkompisar, nästan varenda en, är nu i inledningen av sina respektive förhållanden. Inte mycket hjälp därifrån. De har det hur bra som helst, och jag unnar dem varenda bit av det.

Ironiskt nog skall jag på filmfestivalen ikväll med kanske den ende som återstår. Tillsammans med filmen om Charles Bukowski skall vi försöka återta saker och ting. Ingen kunde det som Bukowski.

Därför får dagen avslutas med en dikt.

you
no faces
no faces at all
laughing at nothing
let me tell you
i have drunk in skidrow rooms
with imbecile winos whose cause was better
whose eyes still held some light
whose voices retained some sensibility
and when the morning came
we were sick but not ill
poor but not deluded
and we stretched in our beds
and rose in the late afternoon
like millionaires
Charles Bukowski