Vi ägde skiten

Det var så mycket större då.
Muren var dubbelt så hög som du själv, kyrkbacken som en alpin motsvarighet, samhället som en hel värld.

Den lilla macken bredvid Thorstens kändes som världens största bilhall. Inne vid kassan kunde man spela någon slags pokermaskin, köpa olja och betala bensinen.

I samma hus som Thorstens låg kiosken. Jag och mamma gick ner varje lördag och köpte blandat godis för kanske två 10-lappar. Ni vet de med gamla kungen på, de gröna som var så fina.

Nere vid ån och kraftverket fanns Ladan. En övergiven fabrikslokal som ändå hade en fungerande kran i taket.
Papper som någon glömt att ta med flög runt i den röda Ladan med krossade fönster. Vi kunde gå dit när vi ville.
Helst sprang vi på rören över ån. Sedan fanns det en lucka i väggen där vi kunde ta oss in.
Egentligen var det inte alls tillåtet för oss att vara där. Men hej, försök stoppa 20-talet kids i ett litet samhälle.
Vi ägde stället.

Efterhand tog dock andra saker överhanden. Moppar och tjejer.
Vi tog oss in till centrum av kommunen, skaffade nya kompisar.

Vi drack folköl på busstationen i Centrum. Någon fick åka ambulans och magpumpas.

Det kom killar från grannkommunen. De fick vända hem igen efter att ha fått mopparna förstörda och läpparna spräckta. Vad fan, det handlade om en tjej. Såklart.

Vi började åka in till den stora stan. Där kunde man dansa med helt okända och jättesnygga tjejer.
Det gick att köpa både stark och folklig öl över disk. En del fick springa bakom GP-huset och spy.
Jag blev kär i en tjej som aldrig blev kär i mig.

Vi gick på konsert. Såg stadens dödsmetallstoltheter. Självklart alltid med folkölen inom räckhåll.

Folkölen har byggt min generation. Det fanns alltid en servicebutik där man kunde fixa Zipfer. Med lite flyt hittade man Falcon eller Carlsberg. De var ofta lite godare. Eller mindre äckliga, tyckte man då.

Vi kunde med legets hjälp för första gången komma in lagligt på krogen. 18 år gamla drack vi Bloody Marys på Alfreds. Det låg på Kungstorget, snett emot där Biopalatset finns idag.

Sakta men säkert blev vi något som skulle påminna om vuxna. Eller i alla fall äldre.
Originalgängen sprack till mindre delar. Man började jobba, plugga eller kriga på låtsas.

Nya vänner kom och gick. Tjejerna med, förstås.
De gamla kompisarna finns kvar allihop, tror jag. Men vi träffas sällan numer.

Någonstans håller man fast vid det som man vill hålla fast vid.
Men vissa saker går inte.

Hur som helst skall det bli roligt att åka till Jonsered på lördag.
Det var där allting började.

Därför blir dagens låt Vägar hem med Jakob Hellman.