Min farmor

Jag gillade farmor.

Fil med mörk sirap till frukost, levande rödspättor i diskhon, Suketter, barometern som alltid stod på Regn & blåst, glasögonen, den raspiga rösten, alltid ett skratt att plocka fram, rediga/användbara presenter, Aromat, de rosa sofforna i gustaviansk(?) stil, gosedjuren, farfar som jag aldrig träffade.

Farmor tog hand om mig på somrarna. Mamma och pappa arbetade och jag var aldrig någon av dem som gick på dagis eller fritids.
Antingen så var jag med farmor eller också bodde jag någon vecka med mormor och morfar, så länge han levde.

Farmor spenderade många månader och år i sitt älskade sommarhus. Jag kände mig aldrig ensam eller rädd när jag var med henne. Klart att jag kunde sakna mamma och pappa men för det mesta var det perfekt.
Farmor hade många fina berättelser om hur min bror röjt runt på landet. De sköt, till exempel, en fiskmås som de sedan plockade och stekte. Ifall det smakade fågel förtäljde aldrig historian.

Farmor kunde ibland vara lite vresig. Men hon hade uppnått respekt på sommarstället som är få sommargäster förunnat. Hon var en av dem.

Ciggisarna bröt ner farmor. På samma sätt som piporna med farfar och morfar. Än idag minns jag sista gången jag träffade farmor. Hon var på sjukhem och vi besökte henne, jag och farsan. Solen strålade och vi tog med henne ut på promenad i rullstolen. Naturligtvis åkte ciggisarna fram.
Pappa agerade räddare då han snabbt tog undan syrgasen från farmors näsa. Utan den aktionen så vete fan ifall jag skrivit denna blogg idag.
Ciggisarna kanske var det sista av livskvalitet som farmor hade kvar. Men jag tror att hon var glad att träffa mig en sista gång. Jag vet i alla fall att jag aldrig glömmer farmor.

Idag finns farmors namn fortfarande inte ristat i någon gravsten. Min bror gav mig en förklaring som jag kanske får anledning att återkomma till. Det är sorgligt men vi får åtgärda det vid ett senare tillfälle, min bror och jag.

Farmor, jag tror aldrig att jag talade om för dig att jag tyckte om dig. Jag låter orden förevigas i denna blogg.
Totta Näslund frågade sig i en låt ifall det finns något som består. Jag vet inte, men hon var stolt och fin, min farmor.