Fan, fan, fan

På ett sätt känns det som om allt är på väg att gå åt helvete. På ett annat, ganska rationellt sätt, vet jag att det inte behöver vara så.

Men ändå förbereder jag mig alltid på det värsta. Alltid när det blir så här.
Nästan alla tankar är inställda på skit och därmed på hur jag bäst lindrar mitt fall.

Varför kan det aldrig vara enkelt? Jag vill fan att det en gång skall bli som jag vill.
Annars kommer vi ju aldrig få veta.