Inter

Jag skulle kunna skriva att jag älskar att se mitt lag pressa frenetiskt, i slutet av en fotbollsmatch.
Hade varit väldigt enkelt för mig att påstå att jag njuter när mitt egna lag sitter i knät på varandra och kämpar in i döden för segern.

Men allt vore lögn.

För att jag skall kunna koppla av krävs det att matchen är avgjord i, åtminstone, 75:e matchminuten. Avgjord åt ena eller andra hållet.

Inter pressade på som bara Inter kan, i gårdagens match mot Fiorentina, borta. Samuel hade kapat Luca Tonis telefonlina, som jag skrev om härom dagen. Recoba skruvade in en fantastisk frispark i minut 84. Och jag bara väntade på att kvitteringen skulle komma. Jag kan inte påstå att det var ren njutning, men hoppet var där.

Men det är 2006 nu. För ett år sedan skulle kvitteringen ha kommit i den andra eller tredje övertidsminuten. Inter är ett mycket stabilare lag i år. På gott och ont. Igår var det mest på ont.

Jag hade kunnat koppla av i minut 75. Men hur roligt vore det?