Svart på grått blir det rätt bra

Egentligen är mitt liv väldigt bra, när jag tänker på det.
Jag bor centralt i landets andra och världens första stad. Oftast finns det lite stålar över när den nya lönen landar på kontot.
Jag har väldigt trevliga vänner. Kanske umgås jag lite för sällan med dem, men det är en bra mix där alla har sina sociala spetskompetenser.
Min familj tycker om mig. Kanske mer än vad jag gillar dem och säkert mer än vad jag egentligen förtjänar.

Min lägenhet är inte mest fancy i stan, men den är trevlig och rätt smart planerad.

Jag är ganska trygg i mig själv och har någonstans hittat vem jag är.

Min dator är full med bra musik, och mer på väg in.

Mitt fotbollslag går jävligt bra och leder Allsvenskan för en dag eller två. Mot alla odds och högst fälförtjänt. Med ett spel som pekar mot att vi kanske klarar oss kvar i Allsvenskan.
Mitt andralag, om man säger, Tottenham går mot Europaspel nästa säsong. Om allt går extra bra blir det t.o.m. Champions League.

Men jag tenderar att koncentrera mig på de saker som inte är bra. Typ Inter.
Typ saker jag måste göra på jobbet (och säkert kommer hinna). Typ kraschade förhållanden.

Varför är det så? Livet är ju bra när jag spaltar upp det så här.