Bloggen, 8 månader

Det är jävligt tufft att höra sanningen ibland. Speciellt om den sanning som man själv målat upp helt rämnar.
Speciellt om sanningen innebär att det aldrig blir som man hade hoppats.

Speciellt om sanningen drabbar mig.

Magkänslan är tillbaka. Inte den där magkänslan som gör att man väljer rätt saker. Men den magkänslan som gör att jag mår dåligt och känner mig värdelös.

Jag har varit tillsammans med världens finaste tjej. Vi gav två år till varandra. Det jag vet säkert nu är att jag är tacksam för det, och ledsen att det inte varade längre.
Vi kanske skall träffas om ett par veckor. Men om jag inte har lyckats komma över det bättre än nu, kan vi nog lika gärna skita i det. Då kommer vi befinna oss på två olika ställen och saker kommer inte betyda vad de låter som när vi säger dem. Varför är det så att hon som var mest vilsen när det tog slut, nu är den som har bäst koll? Hur kommer det sig att jag inte hajjade alls?

Jag vet inte om det var meningen från början. Men allt eftersom blev denna blogg dedicerad åt Y. Inte för att jag har skrivit om henne varje dag. Men för att hon gav mig lust att skriva och ta vissa steg framåt. Det har blivit mycket GAIS, vilket kanske verkar konstigt då Y inte alls bryr sig om det gröna fältets schack.

Visst finns det underlag att skriva mycket GAIS också denna säsong. Speciellt innan VM-uppehållet då vi förhoppningsvis hänger med i fajten om nytt kontrakt. Kanske skall vi öppna ännu en GAIS-blogg och konkurrera med våra grönsvarta, och mycket duktiga, kollegor i Sthlm? Vi får se.

Nu är nog allt hopp om jag och Y borta. Jag är inte helt säker på att bloggen skall leva vidare efter det. Kanske får den ligga kvar här och så öppnar jag upp en ny. Eller också skiter vi i allt och låtsas som om det regnar.

Synd bara att jag har tappat bort mitt paraply. Synd bara att det inte är Ylva och David längre.